This is me...
Livet...
Ännnu ett år har passerat med lyckliga och mindre lyckliga minnen.
Jag skulle nog beskriva livet som en bergochdalbana, när man är som längst nere kommer man förr eller senare upp ur den krisen, även om det är tufft så ska man aldrig ge upp! Det känns som att livet rinner iväg som sanden mellan fingrarna. Men det finaste som vi människor har är förmågan att spara minnen, som ingen kan ta ifrån en.
När jag tänker tillbaka på när jag var liten oc då det var julafton kände man den där speciella härliga känslan i sig. ( Vet ej vart den nu har försvunnit) Man väntade spänt på att tomten skulle komma flygandes på sin renar med sina julklappar.
Allting var mycket bättre när man var liten. Inga läxor eller prov att oroa sig över, inga lögner, inga svek och det bästa av allt, man blev accepterad för den person man var. 
